onsdag 30 maj 2007

The long and winding road

När man hämtar barn på dagis, så får man inte ha bråttom hem. En promenad som för mig tar något under 10 minuter, tog i tisdags ungefär 1½ timme. Det började med att Alexander ville ha både napp, sin mjukis-kanin (som vi tog med oss på morgonen, eftersom han var lite grinig) och sin mjukis-gepard (som han brukar ha på dagis för att kunna sova):

Sen hittade han en intressant sten att sitta på:

Eftersom vi brukar gunga på hemvägen så gick vi förbi Duschparken (så kallad eftersom det finns en utomhus-dusch i närheten) och gungade lite. Något hände så att Alexander fick ont i örat (kan ha varit en gren eller nåt från en buske som snärtade till honom), så vi gick rätt snart därifrån. Eftersom han var lite ledsen kunde jag köra honom i vagnen, så det gick lite snabbare.

Nästan vid Bagarby-skolan träffade vi på en äldre kvinna med en hund som också hette Alexander. Hon var väldigt pratglad, och jag misstänker att hon inte var helt nykter (inte på grund av hennes pratgladhet, utan mer på grund av den avslöjande doften, och på hennes något sluddriga tal, samt upprepandet av allt. Men vem vet, det kanske är så hon är i vanliga fall...).

Väl komna därifrån gick vi förbi gungorna vid skolan, där vi träffade Jessica som var på väg hem med, vem som snart skulle visa sig vara, Rodrigos syster. Här fick Alexander gunga både i den 'vanliga' typen av gunga (två däck, där det ena är mindre och hänger under det andra), samt i den typen som bara är en bräda som hänger mellan två snören eller kedjor eller whatnot. Det var första gången Alexander gungade på en sån, så vi tog det väldigt lugnt:

Snart kom Rodrigo ner och sa hej (det var nu jag fick veta att det var hans syster jag sett tidigare), Jessica hade tydligen berättat att vi var där. De skulle ut och cykla, så de försvann snart igen.
När vi hade gungat klart begav sig Alexander in på gården där Tatti, Rodrigo och Jessica bor och lekte lite i sandlådan där:

Sen kunde vi gå hem och vänta på att Jenny och Sebastian skulle komma hem från Öppnis i Väsby. Och äta blodpudding till middag. Och baka pajer till festen på dagis imorrn.

Dessutom är jag rätt hookad på låten 'Trollkarlen Lurifix' ('Trollmannen Lurifiks'), framförd av Anita Hegerland. Klicka.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ojojoj, det gäller att ha tålamod. Men det låter härligt att kunna ta allt i ett lite lugnare tempo.

Dempah sa...

Jag både längtar efter och fruktar den dagen Aron absolut ska gå och göra allting själv. Stod fast i en trappa i 5 minuter på centralen förut för att en liten knatte absolut skulle klara av trappan själv (med mindre vilopauser såklart). För övrigt har jag tagit mig friheten att länka till din blog under "länkar - vänners sidor" på dempah.com
Ha det bra!

Anonym sa...

Vad kul att läsa om eran dag. Hade helt missat att du bloggade :)

Ha det gott!
-Oskar